Här ligger jag och blöder – Jenny Jägerfeld

av strambergare

Det här är ju sådär riktigt jävla bra. Faktiskt. När en ungdomsbok känns befriande för en som passerat tonåren, då är det ”god litteratur”.

Maja, huvudpersonen, är så himla härlig. Hon svär, hon lyssnar på Joy Divsion, tycker att New Orders True Faith är världens bästa låt OCH hon hatar kläder: Jag avskydde bara hur  folk försökte göra kläder så absurt viktiga, som om de vore en fet bärare av mening. Kläder. Det är tyg som vi klär oss i för att skyla våra könsorgan och för att slippa frysa. Hur ofta ”får” tjejer säga något sånt? Typ aldrig.

Och hur hon upptäcker kärlek är skrivet på ett sätt som är så satans briljant. Och roligt. Det är roligt nästan jämt i boken. Flera gånger åker huvudet bakåt, bort från texten, och skrattar rakt ut. På det där hjärtliga sättet man bara kan skratta om man är genuint glad. Det är inte ofta böcker får till det. Eller någonting faktiskt.

Däremot är jag inte överens med hur det slutar. Fokuset från Maja försvann, det är himla synd, hon borde fått göra sorti på ett roligare vis. Även om jag förstår slutet till punkt och pricka, så är vi ändå inte överens.

Och jag nämnde ju Joy Division. Och jag blev lite amenkomigenva när det givetvis var Love Will Tear Us Apart som citerades och inte någon annan låt, kändes ju lite för lätt. Jenny, du får la visa att du är ett sånt jäkla fan och typ plocka några dunderångestrader från New Dawn Fades eller något. A loaded gun won’t set you free/So they say.

Kanske hade blivit lite för överjäkligt i och för sig.

Och inte fan går man i kyrkan i gymnasiet? Och inte fan pluggar man in avslutningslåtar en månad i förväg på gymnasiet? Eller var det bara jag som fick gå i en någorlunda vettig skola på min tid?

Nåväl, underbar bok. Den innehöll det mesta, men bäst av allt är att den ändå är avdramatiserande i all sin dramatik. Det behöver inte vara så jävligt, även om det är det.

Annonser