PANIK I BYN

av strambergare

Ja, det här inlägget kräfver fanimig versaler. HERREJESUSKRISTUSAMALIA så bra den här filmen var.

Vet inte om jag nånsin skrivit om min vurm för Toy Story, att jag verkligen avgudar Toy Story 2 och tycker att de andra två filmerna är tvättäkta guldkorn de också? I så fall gör jag det nu. Jag verkligen avgudar Toy Story 2 och de två andra är tvättäkta guldkorn de också.

Panik i byn är inte Toy Story, men nästan. För det är lite som när Andy leker med sina leksaker. Uppskruvat till tusen. Fast mest tänker jag på knoddversionen av mig själv när jag satt där i sandlådan och hittade på allt möjligt. Jag och sysslingarna tog de små leksaker som fanns och hittade på historier. Det slutade mest i krig och kaos.

Panik i byn är som att plocka ut de allra bästa delarna ur barns sandlådelek och påhitt och byggt en fantastisk film. Den medvetet hackiga stopmotionstilen är så himla tilltalande och smart, det är så långt ifrån Fantastic Mr. Fox mjuka animering. Figurerna hoppar hit och dit, de binds ihop med häftmassa och pappersbitar visar explosioner och eld. Brandsläckarskum är bomullsvadd som mest liknar bomullsvadd. Man tager vad man haver. De som sett knäppa serien Robot Chicken kommer nog känna igen sig i stilen.

Historien då: De två små dudarna Indian och Cowboy (på svenska GENIALT kallad ”Kobåjen”) bor tillsammans med Häst. Häst fyller år och grabbarna har glömt bort att köpa en present. De beslutar sig för att bygga en grill, men när de beställer hem tegel på Internet, råkar de beställa 50000000000000000 tegelbitar istället för 50. Häst som är borta och uppvaktar kvinnohästen Fröken Longrée vet ingenting, och Cowboy och Indian får brått att gömma undan teglet. De gömmer stenarna på taket och huset går under av tyngden. Sedan måste de bygga ett nytt hus, men varje gång de byggt upp huset kommer någon och stjäl det. Och där börjar jakten och det ordentliga kaoset som bara ökar och ökar.

Men en sak som de gör som är så himla fin, är att ibland stannar filmen bara upp. Låter kameran vila på himlen och bara spela upp lite sus.

Det händer så otroligt mycket hela tiden, varje sekund är fylld av små detaljer och de svenska rösterna är riktigt, riktigt bra. Den lille hysteriske bonden Steven som gapar och skriker, svär och gör sig till är en av de roligaste bikaraktärer jag sett i en ”barnfilm”. Vuxna har lika stor behållning som barn, om inte är de kassa vuxna. SÅ DET SÅ. Den som inte skrattar när Steven äter frukost suger. Du vill väl inte suga, eller hur?

Annonser