Brev från Eric Ericson – Dramaten

av strambergare

Jag satt och åt indisk mat och funderade hur fan man gör teater av en sån bok som Brev till Clara och Tyra från Eric Ericson? HUR? För nån har ju tydligen gjort det. Och då måste man ju gå dit och kolla.

Det är ju bara brev. Till exempel två styckade spelkort med streck ritade på sig och texten ”Ackupunktur”.

Hur ska det gestaltas av människor?

Just det brevet dök nog inte upp, men såhär gjorde de.

Tre personer klädda i samma kontorsaktiga kläder (beiga chinos och ljusblå pikétröja), i ett rum med tre tomma ritbara väggar och ett loft full med prylar, på det gröna golvet står några tråkiga bord och en soptunna i hörnet. Och med hjälp av allt detta så spånar de tre personerna fram boken Brev till Tyra och Clara i realtid (typ).

Det är lite knepigt att förklara. Men de tar alla sorters tillhyggen och bygger upp boken, scenen blir sidorna, saker de säger står att finna i boken. Det blir som en inblick i skallen på Ericson, tankevärlden som en osäker aversion av vår. Den tar idéer och tankegångar som tas för givet, men ändrar något så det blir absurt.

Bara en sån sak som att spela kort och kalla korten för andra saker än vad vi själva säger. Typ ”Häster Knekt” eller ”Slaver Kung”. Det är såklart löjligt, och roligt, men just den sortens tankar appliceras på samhällets strukturer och på myndigheter blir det otroligt roligt.

Brev som form har alltid ansetts som väldigt viktigt. Det är därför det är ett så tacksamt verktyg när man gör myndighetshumor och Ericson är en mästare på det. Genom ett utskick från Coop Nära i Kristineberg, meddelar personalansvarige Björn Hansson att alla är hjärtligt välkomna till en tipsrunda. Twisten med meddelandet är att man måste komma. Alltså verkligen måste. Annars sviker man gruppen och sviker man gruppen sviker man samhället och sviker man samhället sviker man i slutändan sig själv. Därför måste man deltaga.

Det är fullständigt logiskt.

Logisk absurdism? Nä, skoja ba, ska inte slänga mig med dumma genrebeskrivningar.

Man blir även inbjuden på maskerad hos en själv, där bara en själv är bjuden. En själv kommer delas in i två grupper, i ena gruppen överjaget och i andra underjaget. Syftet med maskeraden är att känna sig själv. Givetvis är maskeraden obligatorisk.

Ericsons dystopiska kontorsvärld är fruktansvärt rolig och skådespelarna gör sina roller fantastiskt bra. Regissören Ellen Lamm har verkligen lyckats fånga essensen av Ericsons samhällsproblematik. Man bör inte slänga sig med uttrycket hysteriskt. Men fan om inte den här föreställningen är precis det.

Annonser