Yarden – Kristian Lundberg

av strambergare

 

tillbaks till yarden och stampa lite dust igen/hålla hiphop vid liv är ett must min vän

Ja det där var ju inte Kristian Lundberg, utan Ken Ring. Jag vet inte om de vet om varandra, är ju inte helt omöjligt, inte ens konstigt. De verkar vara kämpar båda två. Poeter också, på varsitt sätt.

Eller vad jag babblar, jag ville ba skriva den raden för att den är så jävla benhård.

Tillbaka till Lundbergs Yarden. Vilken jobbig bok. Tung, dryper död på något vis. Klass och makt, sån skit de ställer till med. Skapar oroliga människor i alla led. Men Lundberg, vilken författare, hans leverne kan man givetvis gå in på att kritisera, men det gör han så gott själv. Språkligt stringent och lysande. Genom att uppriktigt och klarsynt berätta om skiten, skapar han förståelse för både läsare och antagligen sig själv. Det märks att Yarden var otroligt viktig för honom. Och det är väl därför som den är så satans bra. Det känns när man läser.

Blandningen av journalistik, prosa, lyrik, självbiografi i komprimerat format är lysande, nästintill omöjlig att sluta läsa. Man gör det bara om man måste. Typ som att kliva av tåget eller att maten håller på att brännas. 144 sidor som var och en samlar till en kraft som vill ut någonstans. Såhär kan det ju för fan inte få pågå.

Men hur många historier har jag inte läst som är så? Och vad har jag gjort? Inte mycket. Jag är väl ingen eldsjäl på det viset. Men himmel vad jag kommer att pracka på boken på folk som inte läst den.

Fan vad besviken jag blev på mig själv nu. Önskar att jag kunde få ur några mer spännande tankar än DET HÄR OVAN, men va ska en gö’? Allt som tänkts kring den här boken har bergis redan skrivits ner, så hyllad som den är. Struntsamma, jag börjar på nästa inlägg istället.

Annonser