Den unge Werthers lidanden – Johann Wolfgang von Goethe

av strambergare

Ja det här visade ju sig vara en bok man borde läst när man var fjorton. För. GUDARS vad killen är seg. Han är så tråkig, fastän han bara skriker och virvlar runt i sina brev så är han så tråkig. Jag trodde att han skulle vara uppfriskande. Som en dum kokosnöt. Men nej, han är bara trist. Vartenda jävla ”Åh!” och utropstecken står mig rätt upp i halsen och bara vill skrika SKJUT SKALLEN AV DIG NÅN GÅNG JAG ORKAR TAMIGFAN INTE MER.

Och ja, den tanken slår mig nån gång vid sida 37.

Han är ju så tröttsam.

MEN, jag tror jag vet en till teori till varför jag inte står ut.

Det är av samma anledning till varför jag inte läser Andres Lokkos blogg eller följer honom på twitter längre.

Vartenda jävla ”Åh!” och ”lovely!” och satans utropstecken står mig rätt upp i halsen och bara vill skrika SLUTA SNÄLLA SLUTA DET ÄR JU JÄTTEFÅNIGT NÄR DU SKRIVER SÅDÄR VARFÖR SKRIVER DU SÅDÄR. Varför kan du inte vara lika briljant som i dina krönikor? Varför måste du hålla på och larva dig? Han kanske inte är medveten om det i och för sig. Eller så är han 100% klarsynt i det hela eftersom folk verkar digga det.

Det borde inte vara fel. Det är ju bara kärlek. Egentligen.Varför tål jag det inte?

Men som skeptisk tönt så vet man ju att det finns andra känslor än kärlek i kroppen. Det är därför det inte går att öppna Underbara Claras blogg. Det är liksom bara en fasad. Och det är inget FEL I DET, men, jesus vad tråkigt det är. När allt bara är gullegullcupcakes och gullegullunge och gullegullman som man kan krypa ner hos och gullegullgosamysa lite. Det är ju lovely!

1700-talsvarianten är den unge Werther.

Och kanske att om tio år, när all den här hysterin med att visa upp sig som ofelbar superälskande människa försvunnit, kanske att jag då orkar försöka igen. Tills vidare får den förpassas till ett magasin någonstans.

Annonser