Mattias Alkberg – Anarkist

av strambergare

Det här är ingen recension. Det är bara ett enda gytter av hurrarop. Kanske, vad vet jag, jag har inte skrivit inlägget än.

Men det är ju uppenbart att den handlar om Mattias Alkbergs nya platta och bok. Läst boken en gång och lyssnat på plattan cirka nio gånger idag.

Vad ska jag skriva egentligen? Mer än att…ehm…DET ÄR ÅRETS JÄVLA BÄSTA PLATTA*

Jag trodde att den tävlingen var avgjord (nej det trodde jag inte, jag visste ju att den här skivan var på väg lix, men ni fattar). Vem skulle i år ta ner Destroyer från förstaplaceringen? Jo, det blev en norrlänning. Såklart, vad annars.

Men PJ Harvey då? Nä, hon kan behålla sin lilla cittra och krigsrapporteringar. Här har vi en norrländsk lufs som sjunger tillsammans med sin dotter: Tänk tänk tänk pappa/ Jag borde tänkt

Det är ju stora-bölen-varning på sånt. Sådär att man hulkar och beklagar sig DET ÄR SÅ JÄVLA FIIIINT Å SORGLIGT HUR KAN MAN GÖRA SÅHÄR MOT MIIIIG MISSFÖRSTÅ MIG INTE JAG ÄLSKAR’T MEN ÄNDÅÅÅÅÅÅ, BUHUHUHUHUUUU

Men det händer så mycket på den här skivan, hela tiden så man tänker ”jaaaaaaa!!!!!!” som att Lys upp mig som en stjärna klätts i en ny kostym och låter precis sådär fantastiskt som man alltid tänkt att den ska göra.

Och boken då, den är galant. Läst en del av texterna tidigare, men jag inväntar mer noggrann läsning när jag har boken i min hand och inte en dattafil i PDF-format. Han är ju en visionär, sådär underbart slagkraftig, ibland lite lätt naiv, ibland rätt mycket naiv, fast på ett bra sätt. På ett fantasirikt sätt, som gör att man bara undrar varför inte fler är som han.

Och jag älskar hur texterna agerar som mellanhand och ökad förståelse till låtarna. De ger en ökad vidd på hela verket, såklart, som tänkt, men att resultatet blir så lyckat är det intressanta och beundransvärda.

*inte sjutton vet jag om den är det, men just nu-känslan säger så och i stunder av rus är just nu-känslan den enda känsla man förmår att förstå

Annonser