Apflickorna

av strambergare

Åh, här sitter jag och våndas lite över att skriva om Apflickorna. Superhyllad, fem av fem, bäst i test, Robert de jävla Niro har tryckt like IRL och så vidare.

Men Gud, hör mig när jag säger att jag hade lite problem, ha i åtanke att jag fann Man tänker sitt rätt så jävla fantastisk. Men Apflickorna det är något skevt här, något oerhört stolpigt och stelt. Som att skådisarna blivit tillsagda att ”när du tänker att du ska svara på en replik, räkna först till två innan du svarar”. Och jag förstår inte varför det är så. Jag förstår de scener som är täta, där spänningen ligger jävlas med tittaren.

Men de gånger de bara pratar? När killarna på badhuset hittat några brudar att impa på, varför är de så jävla tafatta på ett sätt som ingen någonsin varit tafatt på på riktigt? Det liksom skär sig på ett så himla jobbigt sätt.

Men historien, maktkampen, lillesyrran, symboliken med hunden, westernreferenserna, sparsmakade soundtracket, det finns så mycket som är så jävla bra, så jävla jävla bra.

Men så kommer de gånger, man bara suckar och tänker ”nej far åt helvete vad dåligt det här är”. Och så kommer fotot, som är så bra, och svåra teman som tas upp så snyggt, subtilt och effektivt och sedan kommer handlingar som känns diffust utförda. Lite, varför gör de såhär för? Vari ligger grunden för detta handlande? Ge mig ett litet svar! Och så kommer något smart igen.

Men varför tycker jag att stolpigheten inte funkar här, men funkar bra i t ex Man tänker sitt (det var det här som skulle betänkas kära läsare)? Jag vet inte, jag är för dum i huvet för att förklara. Jag är trött, Orup sitter och drar skämt på TV. Jag vill kunna sitta och peta på detaljer, men bion lär ju inte låta mig gå in där och styra och ställa för att skriva en larvig text på en blogg.

Men whatever, jag tycker ändå att den var bra. Men kunde blivit bättre.

Men…

Annonser