Mats Kamp – Mats Jonsson

av strambergare

En föräldrabok inte helt klädd i glätterpaljetter, rosaskimrande bäbisdom, som ibland fläckas ner av spyor, men det är bara gulligt och lite ”åh, din lilla tokunge!”, utan mer ”vafan är det för jävla feeeeeeeeel på det här landet OCH på mig?!”, precis så är Mats Kamp.

Det är långt ifrån gullegull (även om sånt finns!). Föräldraskapet både upptäcks och trasas, försöker fixas, limmas ihop, skrattar, gråter, det sups och det kommer blod. Utelämnande på ett fullkomligt ärligt sätt, rent av modigt, till och med viktigt. Som motvikt. Vilket är själva sinnebilden av förlaget Galago.

Mats Kamp tar vid där Hey Princess slutar, efter den fina prologen dårå, då hamnar vi i Innan. Innan barnet, hur livet var, hur förhållandet var och tillblivandet av insikten; ”vi har allt och vi är någorlunda nöjda, men, är det då man ska ha barn? ska vi verkligen ha barn? nä? eller?”.

Jag har älskat Jonssons serier ända sedan jag läste dem först i Super PLAY (hah, jag vet!), då handlade de mest om när Mats var pojke, bodde i skogen och spelade C64 (”tevespel”). Den riktigt grovhuggna tecknarstilen fångade mig dirket. Simpelt, svartvitt, tjocka streck, fula gubbar, varje ruta superkomprimerad. Folk säger att det är fult. Jag tycker att det är taskigt. För jag tycker det är fint. När något väcker riktiga känslor inom en, då tycker åtminstone jag att det är fint. Lite som alla tråkpåsar som ständigt säger att Håkan Hellström sjunger fult. Hur kan något som väcker, vad som känns som, livsavgörande känslor i kroppen vara fult? Nej, det är för enkelt att hävda att Mats tecknar fult. Han tecknar konsekvent och riktigt. Faktiskt.

Som här, hämtat ur Pojken i skogen:

När Jonsson skriver att katten Rosa Jansson (fantastiskt namn på en katt för övrigt) är det sötaste som finns, i samklang med bilden, så blir det en väldigt söt katt. Bilden för sig är absolut inte spektakulär, men i sammanhanget, historien om den ensamma pojken som får en kattkompis, klart som fan att det blir vackert och rörande. Då spelar det ingen roll hur ”fult” tecknat det är. Helheten är fin och det är det som betyder något.

Jag satt där på tåget från Stockholm till Uppsala och läste den. Kom mer än halvvägs, hemma i soffan hoppade jag på slutet. Den superintressanta delen med helvetesdagiset Tok-Klok, har jag redan läst i Galago, men jag läste den igen, för det är så bra, och lite skrämmande. Folk alltså. Brr. Men där efter den passagen blir boken så gripande att jag är nära till tåren. Hur allt kapsejsar, blir för mycket och för jävligt och allt förklaras. Det blir till och med politik och polemik. Jag som är så less på sånt blir tagen, håller kanske inte med om allt, men det är så jävla ställa-sig-upp-och-applådera-värdigt.

Det enda tråkiga är väl att vi nu måste vänta sex år på nästa bok.

Annonser