Pressa läpparna här – Agneta Klingspor

av strambergare

Stapplar in på biblioteket som så många gånger förr, men gör något jag inte brukar. Kollar bland de återlämnade böckerna, ser vad folk lånat. Bland serierna har några lånat Kalle Anka och Henrik Bromander. Boken om morfar prosten ligger också där, en kär gammal lågstadievän, men har råtts från att läsa om. Läs den inte, du trodde att den var bra då, den är inte bra nu. Också ligger Unge Werthers lidanden där, sjukt att jag inte läst den tänkte jag och plockade upp. Och alldeles bredvid låg en bok som fångade mitt intresse, eller författarens namn var väl det avgörande; Agneta Klingspor.

I våras (vintras?) köpte jag en liten samling med Joakim Pirinen-teckningar från förlaget Orosdii-Back. Det roligaste med den lilla boken är inte de cirka två hundra Pirinen (formatet är för litet och trångt för att göra teckningarna rätta, tyvärr! (exempel, s.90-91, s.112-113)), nej, det bästa var Agneta Klingspors inledande ord, hälsningar från diverse påhittade personer, som typ Neta Pirinipor. Texterna är också typiskt ”pirinenska”, ett jäkla virrigt komprimerat dadaspråk. Korta inblickar i något vrickat. Den som läst Den svenska apan förstår nog. Och för er som inte läst den, kan läsa följande två meningar:

Kör en tjottablängare i syntaxens välordnade palats och lyssna på surret från realismen. Pirinea mig mera.

Finna sans i det ologiska, ungefär.

Helt enkelt, tack vare hennes briljanta små texter fick jag för mig att låna hennes bok Pressa läpparna här. Den är säkert bra, 120 sidor är dessutom en perfekt längd, den lånas med. Och ja, jag är lite kluven. För, jag gillar språket, älskar språket. Hur dialog, tankar och händelser samsas om utrymmet i en och samma mening. Hur allt flyger fram så lätt, metaforer som får en att rodna lite. För ja, ska en vara frank så är det ett jävla knullande. Det knullas och det orgasmas och det viskas att nu ska det knullas och så börjar det att knullas.

Det är uppfriskande med kvinnlig sexualitet, främst äldre kvinnors kåthet. Eller äldres sexualitet över huvud taget, nog för att vi vet att gubbar gillar att knulla ungt, åk till svensk småstad och upplev gubbar med strumpor i sandalerna och en asiatisk tjej bredvid sig, så förstår ni vad jag menar, men kvinnorna då. De vill väl också ligga lite. Och Iris i boken, hon vill ligga, men också inte. För Frank är ju rätt så jävla jobbig, men åtrån, åh, åtrån. Se rationellt och jämställt på saker och ting, men fan, hur ska en göra det när jag känner den där fantastiska kuken spänna genom byxorna?

En dag ska jag förgöra dig.

Spring! Iris, hör här, när en kille väser så åt dig, gå din väg! Men Iris lyssnar varken på sig själv eller vännerna, Frank är en skit, sluta. Men Iris kan inte sluta. Passionen! Orgasmen! Lyckan i liggandet.

Sen kommer smällen i fejset.

Och ungefär där och då känner jag att jahapp. Blev det inte mer än såhär? Lite snuvad. För, faktiskt, språkligt sprudlande spelar mindre roll när berättelsen blir så platt. Och dialogerna är jag inte heller mycket för, de känns inte i märgen på samma sätt som det känslostormande berättarsättet. Stundtals yxiga, hackiga, fula. Som att de snarare tar avstamp från det riktiga och vill prata på-riktigt-språk med läsaren, men det blir bara skevt. Hellre att boken hela tiden är såhär:

En morgon står hon utanför hans dörr igen och ropar in genom brevinkastet, vakna, jag vill knulla.

Briljant mening.

På baksidan står det bara, lite kaxigt, ”kände du?” Ja, jag kände. Och ja, det svider lite. Men inte på alla rätta ställen, men snudd på.

Annonser