Mickey Newbury

av strambergare

Jag sitter här och det är sent. Halv ett får ändå benämnas som sent. Jag har precis upptäckt Mickey Newbury. Och det är tamigfan helt sjukt att jag aldrig har hört karln sjunga förut. Helt sjukt. Jag tror knappt att det är sant.

Nu, den här kvällen, var första gången jag hörde den här låten:

Samtidigt som jag hittar den här låten på Youtube märker jag att Brolle Jr har sjungit den i Så ska det låta.

Alltså vad i helvete jag smäller av vad fan.

?

Hur kan jag ha undgått den här människan? Det är precis sån här sorts musik jag kan förlora mig i i timmar. Som en mer sakral Kris Kristofferson, eller, ett mer nutida exempel, Bill Callahan. Som för övrigt var mannen som ledde mig till Newbury. Genom detta:

“I’m always surprised when I listen to a Mickey Newbury record how encompassing they are. They are whole worlds within themselves, galaxies or minds. The music takes you there and holds you there. Few things have the power to do something so big. And the calmness he shows, within the grips of such power. From what I’ve read, it seems like some of the people around him at the time would hear his music and be worried for him! Messing with this stuff is beyond most men and women. But he always said, “I write my sadness.” He puts all our sadness there, and joy and the rest of it. The songs are lifeblood.”

(hämtat från: The Lefort Report)

Ja, herreminje, blir ingen sömn i natt tror jag bestämt.

Annonser